Ajje, jag ramla så illa

1980 åkte min moster till USA. Det var en stor grej. Framför allt ryktades det om presenter. Jag skulle få ett par gympadojjor, basketshorts och lp-skivor med trendig usa-musik. Jag skulle helt enkelt få allt som var ballast i staterna. Jag minns att jag alldeles speciellt var nyfiken på de däringa basketshortsen som skulle ge mig ära och berömmelse vida omkring i staden medelmåtta. För att göra en lång historia kort så var shortsen en besvikelse. Pösiga, glansiga och såg ut att vara gjorda för killar. Jag har helt valt att glömma dem. Skorna var också glansiga och rönte viss framgång i bekantskapskretsen. Den ena skivan hette Off the wall och snubben som sjöng lät som ett barn och var ful. Den andra skivan var magisk redan grafiskt - det föreställde en man med vackra sorgsna ögon och långt hår. Om jag inte minns fel red han på en enhörning på albumets baksida. Musiken var det bästa jag hört och den innebar en passion som under många år skulle fjärma mig från mina vänner. Det tog cirka fem år till innan de upptäckte Prince. Då med Purple Rain.

Det är fint med amerikamostrar måste jag säga.

Min kärlek till Prince har bestått och jag räknar ut att vi alltså snart firar 30 år tillsammans. Jag har gråtit, skrattat, älskat och hatat tillsammans med den lille store mannen. Han har följt med på semestrar, jobbet, bussar, fester, långpromenader, i relationer och flyttar. Och jag har sett varenda konsert i Sverige. Och en i Paris.

I lördags återsåg jag honom på Way out West i Göteborg och det är nog mitt livs finaste återseende. Det var en magisk natt och ett magiskt framträdande.

Under fullmåne i augustinatten dansade jag i ett lila regn och skrattade, som ett barn, högt av lycka. Jag svävade därifrån kåt, glad och tacksam och kände att inget var omöjligt. Under bussresan hem märkte jag inte ens av att jag bara sovit åtta timmar på två dygn och det är fullt möjligt att jag sjöng högt med lurarna i öronen. Vacker och vibrerande planerade jag drinkar med maken och kroppen var inställd på rockhard in a funky place.

När jag kom hem var ungen sjuk, gnällig och mammig. Mannen dolde en gäspning och sneglade mot en krigsfilm på dvd. Det fanns en hel del tvätt att ta itu med och jag hade tydligen tappat nycklarna på vägen hem. Jag såg mig i spegeln och upptäckte till min förvåning att jag är 42 år, har rynkor och inte längre passar i korsett. Jag får ont i fötterna av höga klackar. Prince är 53 år och spelas aldrig på Stureplan. Förtrollningen var bruten och all lila konfetti kändes som en dröm. Jag avbokade barnvakten och gick till sängs klockan tio.

Det är nog inte värt att ha magiska kvällar längre.