Poetry in motion

Semestertider innebär säkert som amen i kyrkan ett tävlingarnas hell-race om att uppnå det dyraste och eller hippaste semestermålet. Det har ett visst underhållningsvärde och jag upphör aldrig förvånas över den oerhörda vikten människor fäster vid antal grader. På decimalen när.

Själv är jag restriktiv med att dela med mig av semesterdetaljer. Jag kan sammanfatta det som att min semester varit ovanligt lång, ovanligt bra och inneburit en hel del avverkade mil i alla vädersträck. Men jag undviker att skriva "5-stjärnigt i Grekland" eller "Testar krogar i skärgården" på Facebook, Twitter eller i bloggar. Dels med tanke på inbrottsstatistiken, dels eftersom jag är rädd att låta skrytsam som att typ "firman går lite för bra" och helt enkelt med tanke på människor som omöjligen kan eller har råd att semestra. Rent generellt är jag rätt ointresserad av vad människor gör och fattar inte varför det skulle vara så intressant vad jag gör - det mest är ju liksom redan avverkat, upplevt och lite uttjatat.

Men allt detta var i går. I dag är jag i fullkomlig extas och m-å-s-t-e berätta om resan jag ska göra i morgon! Trrrrrrumvirvel! Fredag morgon ska jag åka buss i sju timmar. Till Göteborg.

Konstpaus och utrymme för hänförda suckar.

Nä, nä, nu står cirka hälften av mina läsare som fågelholkar och skeptiskt rynkade ögonbryn.

Vi talar om den barnlösa hälften. Ni andra vet.

Vi snackar sju timmar. Sju timmar sitta still. Sju timmar läsa böcker, lyssna på musik, vegetera. Sju timmar till vad man vill. Och om jag vill blunda så får jag göra det. Total ansvarslöshet. Det har inte hänt en enda gång på 20 månader. Och nu till det bästa: redan på lördag åker jag tillbaka till Stockholm. S-j-u timmar till. Jag nästan skrattar högt i oförställd lycka. Denna natt kommer att kännas lite som den 23 december 1974.

Tänk om det ändå fanns badkar och dusch på bussen...