TORGNYSDOTTER

Kolla-se-tåget-plattan!

2012-01-28T10:43:00.000-08:00

Ungen har varit sjuk hela veckan. En febrig tvååring är en bedrövlig syn. Ett av barns allra mest osympatiska drag är att de alltid vill göra någonting. När jag är sjuk - vilket i livet före barn var nästan osunt sällan - trivs jag utmärkt med att ligga på rygg och vegetera. Min son bryter samman. Han vill verkligen leka med tåg och när han försöker faller han ihop och gråter för att han inte orkar.
Som substitut för lek får han titta på Barnkanalen på tv, inspelad Pippi på box, Bamse på dvd och favoriten kolla-se-tågen-plattan (youtuba tåg på i-paden). Varvat med Toca Boca-appar. På så sätt fördriver man en kvart här och en timme där av dag som kan liknas vid att simma i sirap.
Min syster som envisas med att ha barn på Valdorf-dagis i en småstad knäcker mig genom att påpeka att hennes pretentiösa barnomsorg skickar ut lappar om att barn inte ska se tv innan de når mellanstadieålder. De har ju alldeles säkert rätt i detta och det är inget jag vill tänka på en kall vab-dag i januari.
Så istället funderar jag på hur det var när jag var barn och sjuk. I mina tidigaste minnen hade vi ingen tv. Jag låg i sängen i ett långt marimekko-nattlinne och lekte med barbiedockor ibland kom en arg tant från kommunen som skulle se efter mig då mamma jobbade. Hela dagen ägnades åt att vänta på att mamma skulle komma hem med sockerdricka. Jag minns detta som ett grått töcken. Jag växte upp på 70-talen och de flesta hade nog tv, men vi var alternativa. Sen slutade vi vara alternativa och fick en svart-vit-apparat. Man skulle ju kunna tro att sjukdagarna gick lite fortare sen, men icke. Ungefär så här minns jag det:
Den oändliga morgonen var en transportsträcka till förmiddag då UR-program sändes. Skolungdom skulle lära sig engelska. Switch on look. Det var rätt okej och handlade rätt mycket om barnsliga grejer som kaniner, hattar och bilar. Men allt sas på engelska och blev därmed något mer rafflande. Sen skulle det språkas på serbokratiska vilket var rent fruktansvärt tråkigt, men jag klamrade mig fast eftersom jag visste att efteråt fanns endast testbilden som var, om möjligt ännu tristare. Ändå kollade jag den lite då och då. Fall i fall liksom. Efter någon timme började "myrornas krig" och då visste man att det var rätt jävla lång tid kvar tills att kvällens huvudattraktion - barnprogrammen halvsex - började. Dessförinnan var det barnprogrammen halvfem som var för lite yngre (eller som jag såg det: efterblivna och dumma) barn. I ungefär en halvtimme kunde man kolla clownen Manne som mimade cykelresor i svart spermie-dräkt. En rätt klen utdelning efter cirka fem timmars väntan tycker jag. Efter Manne återgick jag till väntan i en halvtimme - och jag kan säga att de 30 minutrarna var oändliga - tills halvsex "Barnprogram i tv2" började. Jag vill minnas, hoppas och tro att halvsexprogrammet varade i en timme. Därefter - öken. Om jag lekte, läste och var kreativ under mina sjukdagar i barndomen så minns jag det inte. Jag minns bara att jag väntade. Och då oftast på sånt jag inte gillade.
Generation X kan alltså inte sett så mycket på tv som barn. Och det känns väl rätt oklart om vi är en speciellt lyckad generation.
Ungen får fortsätta youtuba.

Just saying.

2012-01-20T01:59:00.000-08:00

Den här artikeln som handlar om att "män kan vara skadliga för sina barn" valsar runt i sociala medier just nu. Den väcker stor avsky och många, framför allt män, bemöter den med stor aggressivitet.
Jag tycker personligen INTE att professor Annica Dahlström är ute och cyklar, men jag har inte tillräckligt vetenskapligt på fötterna för att ge mig in i debatten. Bara känsloargument. Dock vill jag addera ett par kommentarer.

Artikeln är fem år gammal. Vad är det som får den att fortfarande ligga och snurra som "aktuell"?
De allra flesta (i min omgivning) som fördömer Dahlströms forskning är män och/eller barnlösa.
Rubrik och ingress är som ett skolexempel på dålig redigering. Vinklingen är närmast groteskt missvisande.
Just nu lever vi i ett populärkulturellt klimat där vi älskar att förklara människan genom genetik och arv, men i den här frågan är det plötsligt helt förkastligt och vi är alltigenom produkter av vårt sociala arv.
Jag som aldrig är rädd för någonting känner mig skitskraj för att ens andas något till Dahlströms försvar. Som att det är självmord.

Just saying.

Och vore det alldeles för mycket begärt av alla män som känner sig kränkta att ta ansvar och bevisa motsatsen och välja en karriär inom barnomsorgen?

Den fina linje, den röda tråden, de oklara gränserna

2012-01-03T05:36:00.000-08:00

En populärkulturell grej jag inte har någon som helst koll på är "killmagasinen". Jag har absolut bläddrat i dem, men jag glor mest på bilderna. Jättetuttar fångar alltid mitt intresse - oklart varför, men de gör det. Jag föreställer mig att det är det som är killmagasinsgrejen - glo på bilder. Jag föreställer mig också att det är tämligen juvenila och enkelspåriga personer som lägger stålar på de här tidningarna, men erkänner samtidigt att jag någonstans tror mig veta att det inte är så här enkelt. Alltnog, jag har inte analyserat varken fenomenet eller mina tankar kring det. Det bara är. Som biljakt på film. Trist, harmlöst, tjatigt. Tills jag snubblade över följande:

"University of Surrey lät försökspersoner läsa citat från brittiska killmagasin av Slitz-typ, och citat från dömda våldtäktsmän. Det visade sig omöjligt att skilja på varifrån citaten kom. Typexempel från en tidning: Mascara som rinner nerför kinderna betyder att de just gråtit, och att det förmodligen var ditt fel…men du kan muntra upp den ledsna skönheten med lite in-ut-in-ut." (Källa Aftonbladet)

Det här får mig att hoppas att jag har rätt i att målgruppen inte är läskunnig, men…
Målgruppen for Nyheter 24s "sex och blandat" förväntas nog definitivt vara läskunniga och bjuds på en ny, mer rumsren, variant av "ett nej - inte alltid ett nej".

Jag känner mig mest gammal, trött och glad över det faktum när jag läser eländet, men inser att jag aldrig mer ska avfärda saker jag tycker är ointressanta som harmlösa.

Vardagens mysterier

2011-12-07T04:02:00.001-08:00

Jag har aldrig riktigt lyckats greppa diskmaskinens storhet. Jag tänker rätt bra när jag diskar och jag tycker det går fort. Maskinen är liksom bara som en förvaringsmodul där disken får ligga till sig under dagen. Min man är av annan uppfattning därför har vi diskmaskin. Jag skulle förstå den bättre om det bara var att ställa in skiten i den, men (har jag förstått) diskmaskinens delikata inre kräver att man omsorgsfullt sköljer disken så att ingen korv eller majsbit blir en tvärslå i processen. I princip är knivjäveln helt diskad när den ställs i maskinen. Inte helt sällan står jag som ett fån och håller upp en tallrik motljus för att förstå om den är ren eller inte. Jag förmodar att det beror på slump och dagsform huruvida de åker tillbaka i maskinen eller hamnar i skåp och lådor.
Jag väljer att inte nämna det krångliga disktablettssystemet där jag aldrig-säger aldrig lyckas förstå om papperet ska vara av eller på.

Jag vill också ta tillfället i akt att tala lite om sambons besatthet av dörrmattor. Rätt ofta kommer han hem med en ny dörrmatta. Jag tror att det är lite som anorexia och liknande självskadebeteenden - han försöker liksom ta kontroll över alla problem med hjälp av dörrmattor. Som om han tänker sig att all smuts ska försvinna om det ligger en dörrmatta framför dörren, en bakom dörren, en över tröskeln och en som skounderställ. En vid köksingången också. Jag har aldrig sett honom torka av skorna på dem och när han och sonen kommer hem låter han ungen skena in i lägenheten med leriga dagispjuck. Och varje morgon ser jag min make fyrtiofemma omkring i lägenheten och leta nycklar, plånbok och kalender. Kanske tänker han att dörrmattorna utgör en magisk och renande cirkel inom vilken man kan skoa runt som man vill.
En annan gång ska jag prata om nämnd makes inköp av strumpor.

Vad gör ni för konstiga saker i vardan?

Nötkräm

2011-12-05T03:34:00.001-08:00

Den här bloggposten innehåller nötkräm
Det pågår en tyst katastrof. En katastrof som varje dag dödar 21 000 barn under fem års ålder. De flesta barnen dör av näringsbrist, diarré eller andra sjukdomar. De dör av orsaker som med enkla medel skulle kunna förebyggas. Det som saknas är vaccin, medicin, rent vatten och näringsriktig mat. Saker som UNICEF kan leverera. Saker som vi tillsammans kan leverera.Den här bloggposten är mitt sätt bidra. För i och med att jag publicerar den här bloggposten blir inte bara fler uppmärksammade på den tysta katastrofen utan dessutom innebär det att re:member skänker sex påsar av den nötkräm som UNICEF använder vid behandling av undernärda barn. Tre påsar nötkräm om dagen är allt som krävs för att ett barn som lider av undernäring ska kunna överleva.Har du också en blogg och vill göra något viktigt i jul? Hämta bloggmaterial här!

Tillsammans räddar vi barns liv.

Skituppdrag

2011-10-19T02:07:00.000-07:00

Jag skriver aldrig om mina jobb eller uppdragsgivare, men i dag ska jag göra ett litet undantag.

Sedan en tid tillbaka har jag i uppdrag att leverera kund till en kommunal organisation som brottas med stressad personal, dålig ekonomi och besparingar. Min uppgift är rätt eländig. Kunderna ställer höga krav och processen kräver minutiös planering, god logistik och framförhållning. Min roll är att hålla med allt från arbetskläder till scheman. Eftersom organisationen brottas nedskärningar finns naturligtvis inga - varken interna eller externa - informatörer, ingen hemsida eller bruk av sociala medier. Därför går extremt mycket tid åt att samla information vilket försvårar jobbet ytterligare. Min planering måste ligga ett år fram i tiden, men verksamheten är helt beroende årstider, valår och i princip varenda yttervärldsfaktor som existerar i stort och smått vilket kräver en enorm flexibilitet. Jag måste kunna riva upp beslut med 30 minuters varsel och ödelägga veckor av planering. Som i alla organisationer med stress och besparingskrav råder stor fysisk ohälsa och personalomsättning. Jag och kunden måste förhandla med nya människor hela tiden, få nya förhållningsorder och hitta nya vägar till kommunikation. Det är helt enkelt en kaotisk arbetsplats där man inte helt sällan möts av människor som kollapsat, gråter och skriker. Kunden är ofta missnöjd och ansätter mig dag som natt med sitt missnöjde. Det som från början verkade vara en enkel leverans har blivit en heltidssysselsättning.

Som alla skitjobb man tar så gör jag detta för att jag helt enkelt måste överleva, men där har vi den springande punkten - hur mycket tror ni jag kan fakturera för att lämna barnet på dagis?

- Nixpix, inte en krona.

Brunke-jävla-bergs bageri

2011-10-17T04:02:00.000-07:00

Hemma på min gata som kallas Vasastan stressar lattekärringar runt med barnvagnar som kostar en normal månadslön och är förbannat jäktade mellan barnens politiskt korrekta aktiviteter och lite snabb-yoga på lunchen. Likt duracellkaniner på tjack rusar männen mellan utveckla-ditt-föräldraskap-kurser, möten med inredningsarkitekter och drink efter jobbet. Alla ser ut som silverfiskar i blixtljus och det mesta går fort-fort-fort.

Utom på Brunke-jävla-bergs-bageri där det av helt oklar anledning är fiiiiiint om det går långsamt. Det är ett mysterium: som en kosmisk överenskommelse mellan bageriets personal och vasastadsborna. Här ska vi stå i timmar och diskutera surdeg, provsmaka, leverera pretentiösa sanningar om vikten av baka med kärlek och inget-säger-inget är brådis. En egen vrå av världen där plötsligt effektueringslagarna upphört att gälla.

Själv står jag alltid där, svettig i kö, och hatar det faktum att ungen älskar deras surdegsfrallor smaksatta med honung. Och att någon idiot någon gång introducerat honom för dessa.

Glasögonprydda, livsodugliga it-konsulter, lutar sig vällustigt tillbaka som för att överblicka surdegshavet och väljer högdraget i timmar mellan rågfrallor och kanelbullar.

Huxflux kommer jag tappa all jävla impulskontroll och skrika: ta du din jävla surdeg och stoppa upp mellan benen så kanske du känner dig mindre stressad när du och ungen har kvalitetstid på biblioteket nästa gång.

//Sur degig morsa

Han borde Juholt sig till reglerna

2011-10-14T01:15:00.000-07:00

Jag fattar inte riktigt varför ingen tar upp Juholts uppenbara lögn!? Ingen kan väl vara förvånad över att en vuxen man som utan att tveka drar av 20(!) år på sin ålder inte är en reko typ? Han underskattar min intelligens så till den grad att han tror att jag går på att han skulle vara 6 år äldre än jag.

Det och mustaschen.

Wow me!

2011-10-07T01:43:00.000-07:00

I går vaknade sonen och var på uselt humör. Han har ärvt mina blodsockerfall och på morgonen går han från surmule till solsken i takt med nivån i vällingflaskan. Gårdagen inget undantag. När halva flaskan var urdrucken började han le med ögonen och när botten var nådd kastade han flaskan samtidigt som han svingade sig ur soffan med ett tjut. Iförd pyjamas trippade han fort på små tassar till sitt rum där det vanliga kaoset rådde. Inget särskilt hade hänt sedan gårdagen. Hans tåg, hans räls och hans tunnlar stod uppradade med ett inferno av bollar, klossar och random färgglad plast. Men när han slog upp dörren till sitt kungarike fick han ett förklarat uttryck och utbrast: Wow!

Som en uppriktigt förvånad glädje över allt detta var hans och nu jävlar ska det lekas.

Det är ju så jag vill va! Jag vill vakna på morgonen och få syn på min man sedan 16 år tillbaka, slå på kaffebryggaren, öppna kylskåpet, garderoben, se mig i spegeln, sätta på radion och utbrista Wow!

Och jag borde göra det, för samtidigt någon annanstans blir någon mördad för sin sexuella läggning, någon svälter ihjäl på grund var hon föddes och någon kanaliserar sin smärta genom skära i sig själv.

Jag ska säga wow oftare.

Wow!

Min pappa

2011-09-22T23:08:00.000-07:00

I dag fyller min pappa 70. I något tidigt minne av mitt liv får jag veta att han är 37 och det är rent obegripligt, för att inte säga orimligt, gammalt.

70 idag känns inte alls lika gammalt som 37 igår tänker jag nu. Själv ängslas han och vill helst inte alls ha någon uppmärksamhet, men helt och hållet ska han inte komma undan.

Min pappa har ägnat sitt liv åt att odla myten om jämtgubben och kulturjournalisten. Så länge jag kan minnas har han hmmat bakom skägg och mustasch. Först bakom sin Remington och en öl ackompanjerad av J. S Bach och på senare år framför ipaden och en kopp te ackompanjerad av storbandsjazz (av tilltagande knepighet och inget för nybörjaren).

Till detta kommer ett visst ointresse för det värdsliga i allmänhet och kläder i synnerhet. Lakoniskt och aningen världsfrånvänd. Alltid en bok, en penna, ett papper, för att skärma av världen, inom räckhåll. Så långt är min far en intressant kliché. Ni ser honom framför er, va?

Men det fina med pappsegull är att under det svala grå är han en eldig regnbåge. Han skriver brallorna av vilken Schulman som helst. Han är farsa till fem extremt krångliga ungar där spridningen av krångel spänner från mig till en helnykter datatekniker. Sitt sista barn fick han som ett virilitetskvitto strax efter att han fyllt 50. Han har varit pappaledig mer än någon man jag hört talas om i hans ålder. Han styrketränade innan någon hört ordet på 70-talet. Han ägde Sveriges första freestyle och var ute och joggade innan någon visste vad det var. Han sorgsnas på ett vis jag aldrig ser hos män och han älskar katter. Han har cyklat sig genom världen och varit full i både Afrika och Jorm.

När jag fick barn kom han hem till mig och stannade i tre veckor, lagade mat, fixade frukost och tog promenader så jag fick sova.

När han nerdar ner sig gör han det komplett men aldrig ensidigt - ett år kvantfysik ett annat Fawtly Towers.

Det är min pappa det. Grå på ytan. Röd, svart, lila och rosa inuti. Som ett jämtländskt kinderägg.

Så långt är min far en intressant person. Lite svårt att se honom framför er, va?

Men det allra finaste med min pappa är att han lyssnar och att han luktar precis exakt som han gör i mina första tvåårsminnen. Det är min pappa. Jag ser honom framför mig.

Grattis på födelsedagen Pappa! Du får pölsa och champagne när du kommer hit.

Eftersom Östersunds Postens fantastiske senior writer numera är pensionerad så får man avnjuta Torgny Jonsson i små doser på Twitter.

Enkät!

2011-09-06T12:17:00.000-07:00

Lite hjärt-och lungräddning till en tynande blogg med hjälp av en enkät från Frau Anna.

Vad är den äckligaste mat du vet?

Kyckling. Och allt som är smaksatt med dill. Men på det stora hela är jag en riktig hund när det kommer till käk.

Nämn fem grejer du är nöjd med som du gjort i jobbet (hela livet).

1. Min tid som lärare. Jag var lysande. 2. Att jag frivilligt avsa mig ett chefsjobb och andra karriärshämmande åtgärder för att må bra på riktigt. 3. Jag var chefredaktör och ansvarig utgivare för anrika Uppsala Allehanda som 29-åring. 4. En krönika om Uppsala Nya Tidnings usla marknadsföring. 5. Jag har fått recensera republiken jämtlands presidents tal på storsjöyran ett år!

Vad ångrar du i livet (om något)?

Inte egentligen. Inte så där på riktigt. Någon hårfärgning typ.

Vad är det sjukaste rykte du hört om dig själv?

Att jag gjort slut med min dåvarande kille för att jag blivit ihop med Carl-Einar Häckner - ett ihärdigt rykte som till och med min bästis trodde på när det nådde henne.

Vad kommer du ha för klädsel i höst och vinter?

Det gamla vanliga; varmt, vitt, svart, brunt.

Vilket är ditt dyraste klädesplagg?

En fodrad sammetskappa från champagne som alla försöker tjata av mig. Det är nämligen ett av mina snyggaste och användarvänligaste plagg också. Märkligt nog.

Har du någon oanad talang?

Sjukt bra på att ligga ner och dricka ur flaska.

Vad gjorde du i helgen?

Glodde ikapp lite på True Blood. Hängde på Skansen. Drack lite vin på Queens Head.

Vad är dina fem viktigaste to-do:s den här veckan?

1. Genomgång av en hemsida som ska sminkas. 2. Måla ett skåp. 3. Organisera ungens garderob. 4. Planera en öppet-hus-dag för kunds räkning. 5. Träff med kulturklubben på Gondolen.

Vad har du på dig just nu?

Uniformsklädd. Jeans, linne och munkis.

Senaste låt du lyssnade på?

Jag är ett långsamt djur - Djurens brevlåda

(På vuxensidan var det Marley - One Love)

Bästa skönhetsknep?

Sova.

Vilken klädstil tycker du är hetast på män?

Grunge, båtluff, hippie

Och fulast?

Pikettröja. Öht den "sportiga looken".

Vem saknar du?

Ansvarslöshet, att vara berusad och på väg.

Om du fick en enda önskan uppfylld vad skulle du önska?

Fred på jorden. Faktiskt. (känns som om jag borde be om ursäkt för denna kliché, men så är det)

Vilka tre personer inspirerar dig mest?

1. Prince - en älskvärd mix av genialitet, egensinnighet och driftighet. 2. Min man - som ibland lyckas få mig att ändra mig en smula. 3. Gudrun Schyman - som verkligen-verkligen tror på det hon gör.

Bästa filmen nånsin?

Som princip är det nog Terminator 2. Spännande, snygg och helt utan erotiska relationer.

Bästa boken nånsin?

Drömmar om rosor och eld av Eywind Jonsson. Man kan läsa den som en kärlekshistoria, som en sammanfattning av mänsklighetens samlade dumhet, en symbolroman, ett historiskt dokument, som poesi eller som en berättelse om religion. Och viktigast av allt - den underskattar aldrig någonsin läsaren. Den är så vacker att den borde glasas in på museum.

Vilka tidningar läser du?

Allt och sporadiskt. Och bara nätupplagor.

Vad önskar du att du var bättre på?

Diplomati och nätverkande. Eller kanske inte. Jag vet inte.

Jag svarar teknik.

Är du religiös?

Ja.

Vad är din största rädsla?

Att mitt barn ska drabbas av irrepabel skada.

Vad är det elakaste någon sagt till dig?

Svårt att säga eftersom frågan förutsätter att det är medvetet elakt och inte det jag uppfattat som elakast. En lärare på lågstadiet sa en gång att jag fuskade (vilket jag inte gjorde) och jag tror faktiskt att hon ville vara elak. Rent generellt skulle jag vilja påstå att lärare sagt en del elakt till (och om) mig och andra genom tiderna.

Vilka personer betyder mest i ditt liv?

Min familj.

Om du får barn vad ska du döpa dom till?

Jag har en pojke som heter Nimrod och vill inte ha fler. Men om jag hade en till tror jag han skulle heta Cliff. En flicka skulle heta Boo eller Ripley, tror jag.

Om du fick köpa vilken bil som helst - vilken?

Ett as till amerikanare.

De tre finaste sms du fått i år?

Jag tror från Cicci och Annica. Något som har med vänskap att göra.

"En sån där morsa"

2011-08-23T03:39:00.000-07:00

Ungen är levererad till dagis.

Det är en förbättring. Igår gick det inte alls. När vi äntligen stod där utanför på rätt tid och plats visade det sig att det var fel dag. Måndagen den 22 augusti - förkunnade en lapp på dörren - är dagis stängt pga planeringsdag. Jag skulle precis utbrista i ett "vafanhållerompåmed" då jag såg att texten fortsatte med ett näsvist "…som tidigare meddelat…" och "information vi gått ut med".

Då förstår jag att jag är "en sån där morsa". Jag vet inte riktigt vad det innebär, men jag vet att personal utväxlar blickar som betyder "en sån där morsa".

Det är inte ovanligt att folk påpekar, i detta och liknande sammanhang, skriv upp det i din kalender. Direkt. Och så ser de ut som om de uppfunnit hjulet. Jag är inte idiot. Jag hajjar principen att skriva upp direkt och det låter ju enkelt, men för mig är skriva upp i kalendern en nära nog o-l-ö-s-l-i-g ekvation.

Man ska äga en kalender. Redan här skiter det sig. För mig är varje år en kamp. I slutet av det tidigare börjar jag fundera på om jag ska ha en fysisk papperskalender eller om allt ska föras in i telefon/dator. Ingen av lösningarna är speciellt bra. Det är krångligt och tar tid att stå och pilla med den lilla luren och papperskalendrar är som gjorda för att glömmas. Slumpen avgör vilket det blir och de år det blir papperskalendrar kan det dröja ända framåt mars-rean innan jag har en. Och
OM jag har en kalender så ska jag alltså ha kommit ihåg att TA MED den. Och en pennjävel. Om jag har en telefon gäller det att jag orkar föra in data. Jag nämner inte ens hur besvärligt jag tycker det är att synka lurens och datorns kalendrar.
OM jag sedan direkt för in händelsen (som i detta fall antagligen rapporterades i typ maj) så måste allting sammanfalla med att jag faktiskt kollar almanackan innan jag går. Helst dagen innan. Jag blir i det närmaste provocerad av tanken på att någon gör sådant. Och om jag kollar kalendern så krävs även
att jag faktiskt KAN läsa vad jag skrivit och
att jag fört in ALL information. Och inte ett kryptiskt: "15.00" eller "dagis". Vilket allt för ofta är fallet.

Jag tycker verkligen att det här är skitkomplicerat. På riktigt. Så fram tills dess att dagispersonalen (förlåt; förskollärarna) slutar se på mig som om jag vore pedofil när jag föreslår facebook-grupper som informationskälla så kommer jag att vara en "sån där förälder". En sån som står utanför och knackar på planeringsdagar och julaftnar. Och ungens kläder är heller inte märkta med namn och telefonnummer.

Däremot alltid matchade. Jag är nämligen en sån förälder.

Ajje, jag ramla så illa

2011-08-15T11:48:00.000-07:00

1980 åkte min moster till USA. Det var en stor grej. Framför allt ryktades det om presenter. Jag skulle få ett par gympadojjor, basketshorts och lp-skivor med trendig usa-musik. Jag skulle helt enkelt få allt som var ballast i staterna. Jag minns att jag alldeles speciellt var nyfiken på de däringa basketshortsen som skulle ge mig ära och berömmelse vida omkring i staden medelmåtta. För att göra en lång historia kort så var shortsen en besvikelse. Pösiga, glansiga och såg ut att vara gjorda för killar. Jag har helt valt att glömma dem. Skorna var också glansiga och rönte viss framgång i bekantskapskretsen. Den ena skivan hette Off the wall och snubben som sjöng lät som ett barn och var ful. Den andra skivan var magisk redan grafiskt - det föreställde en man med vackra sorgsna ögon och långt hår. Om jag inte minns fel red han på en enhörning på albumets baksida. Musiken var det bästa jag hört och den innebar en passion som under många år skulle fjärma mig från mina vänner. Det tog cirka fem år till innan de upptäckte Prince. Då med Purple Rain.

Det är fint med amerikamostrar måste jag säga.

Min kärlek till Prince har bestått och jag räknar ut att vi alltså snart firar 30 år tillsammans. Jag har gråtit, skrattat, älskat och hatat tillsammans med den lille store mannen. Han har följt med på semestrar, jobbet, bussar, fester, långpromenader, i relationer och flyttar. Och jag har sett varenda konsert i Sverige. Och en i Paris.

I lördags återsåg jag honom på Way out West i Göteborg och det är nog mitt livs finaste återseende. Det var en magisk natt och ett magiskt framträdande.

Under fullmåne i augustinatten dansade jag i ett lila regn och skrattade, som ett barn, högt av lycka. Jag svävade därifrån kåt, glad och tacksam och kände att inget var omöjligt. Under bussresan hem märkte jag inte ens av att jag bara sovit åtta timmar på två dygn och det är fullt möjligt att jag sjöng högt med lurarna i öronen. Vacker och vibrerande planerade jag drinkar med maken och kroppen var inställd på rockhard in a funky place.

När jag kom hem var ungen sjuk, gnällig och mammig. Mannen dolde en gäspning och sneglade mot en krigsfilm på dvd. Det fanns en hel del tvätt att ta itu med och jag hade tydligen tappat nycklarna på vägen hem. Jag såg mig i spegeln och upptäckte till min förvåning att jag är 42 år, har rynkor och inte längre passar i korsett. Jag får ont i fötterna av höga klackar. Prince är 53 år och spelas aldrig på Stureplan. Förtrollningen var bruten och all lila konfetti kändes som en dröm. Jag avbokade barnvakten och gick till sängs klockan tio.

Det är nog inte värt att ha magiska kvällar längre.

Poetry in motion

2011-08-11T12:09:00.001-07:00

Semestertider innebär säkert som amen i kyrkan ett tävlingarnas hell-race om att uppnå det dyraste och eller hippaste semestermålet. Det har ett visst underhållningsvärde och jag upphör aldrig förvånas över den oerhörda vikten människor fäster vid antal grader. På decimalen när.

Själv är jag restriktiv med att dela med mig av semesterdetaljer. Jag kan sammanfatta det som att min semester varit ovanligt lång, ovanligt bra och inneburit en hel del avverkade mil i alla vädersträck. Men jag undviker att skriva "5-stjärnigt i Grekland" eller "Testar krogar i skärgården" på Facebook, Twitter eller i bloggar. Dels med tanke på inbrottsstatistiken, dels eftersom jag är rädd att låta skrytsam som att typ "firman går lite för bra" och helt enkelt med tanke på människor som omöjligen kan eller har råd att semestra. Rent generellt är jag rätt ointresserad av vad människor gör och fattar inte varför det skulle vara så intressant vad jag gör - det mest är ju liksom redan avverkat, upplevt och lite uttjatat.

Men allt detta var i går. I dag är jag i fullkomlig extas och m-å-s-t-e berätta om resan jag ska göra i morgon! Trrrrrrumvirvel! Fredag morgon ska jag åka buss i sju timmar. Till Göteborg.

Konstpaus och utrymme för hänförda suckar.

Nä, nä, nu står cirka hälften av mina läsare som fågelholkar och skeptiskt rynkade ögonbryn.

Vi talar om den barnlösa hälften. Ni andra vet.

Vi snackar sju timmar. Sju timmar sitta still. Sju timmar läsa böcker, lyssna på musik, vegetera. Sju timmar till vad man vill. Och om jag vill blunda så får jag göra det. Total ansvarslöshet. Det har inte hänt en enda gång på 20 månader. Och nu till det bästa: redan på lördag åker jag tillbaka till Stockholm. S-j-u timmar till. Jag nästan skrattar högt i oförställd lycka. Denna natt kommer att kännas lite som den 23 december 1974.

Tänk om det ändå fanns badkar och dusch på bussen...

Förövrigt…

2011-08-08T23:47:00.000-07:00

…blir jag så deprimerad av att läsa, se och höra nyheter numera att jag känner mig som en olycklig liten gumma som ackar och vear.

För att stå ut har jag börjat samla på ekonomernas metaforer för att förklara situationen för oss andra idioter. Det är fruktansvärt uselt och underhållande.

"Sprickor som målas över med pengar", "som att låna pengar för att försörja sina barn", "som ett fiskstim där ledarfisken…" och så vidare.

Så blir man lite gladare. Ett tag. Glad som en president som fått låna pengar. Typ.

Being morsa

2011-06-07T10:54:00.000-07:00

Jag tillhör det tveksamma folkslaget som inte bara förvarar koden tillsammans med kortet utan även berättar det. Det fina med vår sort är att vi aldrig, säger aldrig, drabbas av något. Det är de ängsliga som jämt åker på bedrägerier och stöld. Men i morse kunde jag ha gått för långt. När jag lämnat ungen på dagis valde jag av oklar anledning att lämna vår mycket dyra nya barnvagn utanför dagis istället för att ställa in den. Antagligen tyckte jag att den stod bra i Vasaparken. Jag kastade mig i väg på ett möte till vilket jag anlände för sent och noterade att min vita blus hade inslag av banan, smutsigt skoavtryck och lite snor.

Detta satte tonen för resten av dagen som fortlöpte i vita kläder, vita ben, svett, smuts och stress.

Precis innan jag skulle kasta mig iväg för att hämta avkomman på dagis slogs jag av att jag lämnat vagnjäveln i Vasaparken. I klassisk fjortisanda funderade jag på om jag, till försäkringsbolaget och sambon, kunde komma undan med lögnen att jag ställt vagnen i förrådet och att någon skurkaktig typ stulit den.

Väl framme stod vagnen kvar där jag ställt den. På plats var även väskan med min plånbok som jag tydligen också tyckte skulle luftas lite. Har jag nämnt att jag alltid förvarar min kod tillsammans med mitt kort?

Åter i hemmet noterade jag att ungen var intill oigenkännlighet skitig, att min vita blus nu var helt grå, att jag luktade aningen illa och att jag tagit förrådsnycklarna istället för dörrnycklarna och att dessa inte fungerar för att komma in i lägenheten. Vet inte hur jag tänkte, men kanske tyckte jag att vi lika gärna kunde passa på att bosätta oss i Vasaparken när allt annat ändå var på plats där. Sonen var trött, grinig och hungrig. Han vägrade sätta sig i vagnen så jag gjorde en trött-morsa-manöver och tryckte ner honom på hans färgglada trehjuling med styrpinne, stålsatte mig och begav mig på en 30minuterspromenad till min mans kontor. Köra trehjuling med styrpinne längre sträcka i city under rusningstrafik är vad vi till vardags kallar ett "donttrythisathome-projekt". En timme senare var vi på plats - nu ännu smutsigare efter viktiga traktor-, cykel, och spännande-pinnar-stopp. Mannen suckade, gav oss mat, tvål och skjuts hem. Och dörrnyckeln förstås. En överloppsgärning eftersom jag inte låst dörren.

Jag behöver en morsa. Och ungen kan nog vara utan sin.

Telenor-proffsen

2011-05-30T01:19:00.001-07:00

Jag bjuckade luren på en 5a flytande Alvedon, men den blev inte ett dugg bättre. Snarare tvärtom faktiskt. Det går fin-fint att messa, surfa, appa på den, men när man ska prata med någon låter det som om de ligger nedgrävda i en burk i Kina. Och ibland behöver man ju faktiskt prata med folk.

- Ta min gamla, sa maken.

Hans gamla telefon lider av motsatt problem - man pratar bra i den, men eftersom glaset har spruckit håller man på att skära fingrarna av sig när den skall användas till annat. Och även om man är beredd att offra ett pekfinger så är det ändå lite svårt att se genom sprickorna. Jag har växlat emellan lite och kommit fram till att det optimala är att ha en lur som liksom kan allt. Utan större förhoppning masade jag mig ner till Telenorbutiken för att kolla om de kunde styra upp den.

Bakom disk befann sig den obligatoriska 20-nånting backslicken med en märklig mix av dryghet och tillgänglighet.

- Jag har ett erbjudande till dig, berättade han otippat. Du behöver bara addera 279 kr i månaden på ditt nuvarande abonnemang så GER vi dig en iphone4.

- Men, sa jag, det är ju inget erbjudande, det är ju en idiotförklaring. Iphone5 kommer ju om tre månader.

Utan att tveka svarade han leende:

- Ja, så kan man se på det.

Vilken hjälte.

Hjälplöst

2011-05-28T12:12:00.000-07:00

Jag tycker mig ha noterat att det har gått och blivit lite fint att vara hjälplös. Borta är 00-talets kreativa patos och 10-talet präglas av "gör-det-inte-själv-lösningar". När hemmet ska fixas ringer man kanal fem eller en inredningsarkitekt. När det ska säljas anlitar man mäklarens home-stagare (förfärande ord). Till trädgården använder man trädgårdsmästare och de bättre bemedlade har landskapsarkitekt. Till fest ska det sminkas, kläs och pyntas av stylister. Det finns alltid någon annan att lita på. Själv blir jag då och då ombedd att spökskriva i sociala medier. Folket i mitt hood har börjat lägga sig lite vinn om att sluta laga mat själv för att istället leja in kockar då det ska slås på stort och till vardags låter de Lina sköta matkassen. Och naturligtvis ska man också ha en personal shopper till klädinköpen. Inte ens träningen är något man själv tar tag utan till denna skall man ha en personlig tränare. Ändå verkar folk sjukt stressade. Besynnerligt.

Jag säger som Britney - Do something!

Dött expriment

2011-05-11T02:14:00.000-07:00

En bekant till en bekant - vi kan kalla honom Melker - lät mig och en intresserad kamrat "kapa" hans facebook-konto. Han var ointresserad av FB som forum och ansåg (med rätta) att det är en lite farlig och komplex plats. Han skulle därför vara ganska road av att någon tog hans identitet och gjorde som de ville med den. Liksom för att kolla var det tar vägen. Poängen i det hela bestod i att ju faktiskt vem som helst kan göra så: sno någons identitet och skapa ett konto för i princip vilket socialt medie som helt - i kortare eller längre period. Du kan ju faktiskt aldrig vara säker på vem du kommunicerar med.

Jag nappade naturligtvis bums. Vi som sysslar med sociala medier på heltid pratar ofta om vart olika situationer skulle kunna ta vägen, men det är sällan man får prova flippade teorier i praktiken. Grejen är ju att jag skulle kunna göra detta när som helst, men den här gången kunde det ske med någons goda minne, vilket gör det lite lättare. Inte mer moraliskt kanske, men i alla fall ett långt snäpp från gränsen för etiska regler.

Kontot skapades och "Melker" fick genast en vän. Vi var på banan. Sen dog projektet bums emedan en annan bekant som var närvarande vid middagen då projektet började diskuteras fattade galoppen och vägrade gå med på detta. Han blockade Melker och varnade Melkers vänner. Detta eftersom:

"Melkers ide, att sas "lura" andra Facebook användare, känns inte som nåt jag vill stödja. Internet är redan fullt av framför allt ungdomar som gör ljusskygga saker. Att ha pseudonymer och annat på forum är ju en sak, men Facebook bygger på att man kan lita på varandra, det är en hel vanlig juste community, som fungerar bra så länge ingen vill förstöra. Dessutom är det väldigt plan i sin struktur, kungar och straffångar ges samma rymd...

…Om man respekterar sina vänner, och ett forum som Facebook, så blir det bakvänt om hela meningen med sitt konto är att luras. I vilket fall som helst, eftersom jag är AKTIVT emot sånt här, så blockar jag nu Låtsas-Melkers konto, och hans vänner."

Projektet blev ju nu helt meningslöst och lades ner direkt, men i och med detta tycker jag samtidigt att det blev än mer intressant.

Dels den här inbyggda rädslan för att bli lurad parad med den märkliga tryggheten i rådande situation. Personen som skrivit detta är alltså helt övertygad om att Facebook bygger på något slags högre moral och "äkthet".

Och i en undertext låter det faktiskt som om han tror att "ungdomar" är de som missbrukar detta.

Bara han undviker Melker och varnar hans vänner så är han återigen trygg. Han har inte en tanke på att någon, till exempel jag, skulle kunna gå ut och varna alla jag känner för honom som fejk. Och så vidare. Är människor äkta bara för att de har sin rätta identitet? Är mediet som stoppar homosexuella kyssar ett juste forum?

Hur känner ni för Facebook och andra sociala medier? Känner ni att allt är vad det verkar och att ni har full kontroll? Är du säker på att det är Torgnysdotter som talar här?

Here we go again

2011-04-16T12:56:00.000-07:00

Såg på löpen igår att ännu en liten Wahlgren är i antågande. Allvarligt talat: står inte hela den svenska artistvärlden arbetslös snart? Finns det ett enda massmedialt och musikalt tillfälle det inte finns en Wahlgren till?

Detta vill jag ha svar på.

Jag undrar också jättemycket över hur Anna Book försörjer sig.

Och vem som klipper Ulf Elving.

Äntligen!

2011-04-13T00:11:00.000-07:00

Jag blev precis uppmärksam på "Vårt nya förlag" som ger ut ett gäng magasin. Fast med z. Vårt nya hem/hus/bad&spa/kök/kontor. Och jag känner "Äntligen, hurra - fler livsstilsmagasin". Helt utan att ens närmat mig en upplaga tänker jag "nordiskt ljus, rena linjer, raw food och sensualitet i köket" - yada, yada. Allvarligt talat: när är marknaden mättad!? Hur mycket av detta behöver vi? Och varför döper man ett förlag till något som för tankarna till nyheter om vårtor!?

//Sur reaktionär

Svennebanan

2011-04-09T11:53:00.000-07:00

En god vän har skrivit en bok en Svensson och på förekommer anledning började fundera över begreppet "Svensson".

Det känns liksom som man hamnar i återvändsgränder hela tiden. Svenne är ju liksom inte villa, vovve, volvo längre. Det är ju typ 50-talistgenerationen eller något sådant, men samtidigt vill man ju inte riktigt avskriva begreppet eftersom det känns som en mental referens man ofta gör. Vi började genast droppa motsägelsefulla uppfattningar om svenne-beteende: "stort trädäck till altan", "grill", "odd-molly-kläder", "2-3barn som heter Ellie och Elliot", "gift-skild-gift", "löjligt dyr barnvagn", "toppluva med blårävslurv", "sosse", "moderat", "vintage", "120 högskolepoäng", "husdjur", "vitt, fräscht och inredningsarkitekt", "prioritera resande" och så vidare. I det skedet var vi nästan osams - vem fan är svensson!?

Där och då började vi bena i andra änden - vem är inte Svensson!? Då föddes en formulering om att Svensson är en maktfaktor och opinionsbildare. Politisk korrekthet. Liksom. Bitarna började falla på plats: om man bor i ett koloniområde där 78% odlar morötter så är morotsodlarna Svensson. Om man bor i Hammarbysjöstad, Sthlm är Odd Molly svennigt. Om man bor i Ockelbo är villa, körkort och hus svennigt. Om man bor på söder i Stockholm är det svennigt att vara konstnär, fila på generationsromanen, vara arbetslös musiker och mediearbetare. I Örebro är man kyrklig och gift med sin ungdomskärlek. Och så vidare. Ni hajar. Du är Svensson om du är normativ i din egen kultur, i ditt eget sammanhang. Det finns ingen riksnorm längre - men varje samhälle har sin. Visst är det så? Svensson är den som undviker att gå mot strömmen - det vill säga den som börjar odla morötter i kolonien och skaffar blårävstoppluva när den flyttar Vasastan.

Om du plockar ut morsan med Hunterstövlar, lattehållare, golfbag och bugaboo-vagn från mitt hood i Vasastan och placerar henne i Boden upphör hon att vara Svensson. Eller anpassar sig.

Har vi rätt?

Have a nice day!

2011-04-05T01:30:00.000-07:00

Få saker roar mig så mycket just nu som de väldresserade aporna i kassan på Vi - Vasahallen.

- Ha en forstsatt bra dag, väser de monotont med den där typen av leende som gör munnen till ett smalt sträck. Om och om igen. Det ser lika naturligt ut som att aerobics-gå-på-stället.

Det är ett fenomen detta. Hur tänker berörd ansvarig då han (mmm, jag tänker mig att det är en han) bestämmer att tillropen ska vara positiva in i döden helt oavsett man menar det man säger. För min del skulle de lika gärna kunna rabbla: "jag älskar dig" eller "dra åt helvete". Eller "marängsmet". Jag har ju svårt att tro att någon dansar ut på lätta tassar och tänker "åh, den finniga tonårspraktikanten på Vi önskar att jag, just jag, ska ha en fortsatt trevlig dag. Yay!". Jag förvånas även över hur människor liksom gör som de är tillsagda.

- Okej, nu skriver jag ner vad jag ska säga och så gör jag det. Det känns helt rimligt och äkta. Ha en fortsatt trevlig dag! *le*.

Sist men inte minst slutar jag aldrig förvånas över språkbruket i imperativet "ha en....". Kan man ens säga så på svenska? Det känns bara märkligt direktöversatt vilket i sig nog bidrar till en viss onaturlighet i tilltalet.

Hur som helst känner jag att Vi-personalen ska skita i hur min dag spenderas. Jag gör väl som jag själv vill.

Fitta

2011-03-11T22:15:00.001-08:00

På förekommen anledning lägger jag ut en gammal text om det kvinnliga könsorganet. Egentligen är det upptakten till en bok om systerskap som aldrig riktigt blir klar.

- Hrmm öh ursäkta mig öh toc-toc-toc öh nu då? är den på?

Ursäkta, jag, hrmöh alltså:

Jag är här för att hävda min rätt och kräva något tillbaka.

- Sedan en längre tid är det något som gnager mig. Det handlar inte bara om att jag är berövad något. Det handlar om ett slags logiskt felslut. Jag talar om fittan. Det kvinnliga könet.

- Hur kommer det sig annars att fitta är synonymt med jävla kärring, äckel, ett riktigt starkt ord när man är RIKTIGT förbannad, den starkaste svordomen, jävla idiot, extremt hat etcetera. Allt enligt en icke helt vetenskaplig undersökning jag gjort. Det kvinnliga könsorganet är sålunda förknippat med känslor hämtade ur våra allra djupaste och Öhrm...så att säga själslösa gravkammare.

Konstpaus.

- Jag har försökt finna en orsak till detta lexikala jätteskutt. Och jag tror att man bergis kan finna svaret lite varstans. I religionen, i filosofin, i stjärnorna, i samhällskunskapen eller varför inte ekonomin. Kort sagt där man vill söka.

- Men! Frankly my dear, I don´t give a damn. Jag är inte här för

att tillhandahålla några svar. Jag är här för att markera. Och jag vänder mig till Dig Man som skriker ”förbannade fitta” efter den kvinna som nobbat dig på krogen.

- Vad menar du? Är det inte, just, fitta du är ute efter från början?

Jag begriper inte.

Jag vänder mig till Dig Kvinna som, med smädelse i rösten, väser, fitta, om din ovän.

- Föraktar du, och tar avstånd från, ditt eget kön så till den grad?

Och Du Man som anser att det lägsta betyg du kan ge en annan man är ”fitta”.

- Vad menar du? Är det sämsta du kan tänka dig om en man att han är av kvinnligt kön? Är det kuk du vill ha? Är alla män som kallar andra män för fittor homosexuella? Ursäkta en blondin men det är ytterligt förvirrande.

Men Du, kvinna. Du som använder ordet fitta som det mest kränkande som kan sägas om en man.

- Du måste skoja!?

Kommer du allt som oftast på dig själv med att säga ”jag har bara killkompisar. Killar är så himla enkla att ha med å göra. Tjejer bara skvallrar, är elaka och missunnsamma”?

Då kan jag med största sannolikhet ställa diagnosen ”indoktrinerad av manlig fördom”. Nästa gång du känner att du med hela ditt hjärta hatar någon kan du väl testa din lungkapacitet med ”DIN JÄVLA KUK”.

- Varför ska det bara vara positivt att ”ha stake” och ”kuk”. Nå´n jävla jämlikhet får det va.

Min begäran är varken diskret eller anspråkslös. Däremot självklar och direkt.

Det är fitta i mig och jag kräver att återfå mitt kön. Ge hit min fitta.

Tack för ordet.

Applåder.

Text: jag

Bild: My Yttermyr

Bokhyllan Bea

2011-02-25T04:38:00.000-08:00

Min son håller på att få kind-tänder. Det verkar göra idiotont. Om ni frågar mig så är processen helt meningslös emedan tandjävlarna ändå ska tappas om en fem-sex år. Och det är minst lika smärtsamt för mig. På nätterna är han ynklig och tumlar runt som en seriefigur i sängen. Ibland kör han käken i madrassen och drar sig fram. Andra gånger vaknar jag av att han biter mig. Resultatet är nedslående: jag har inte sovit den senaste veckan och börjar se aningen ärrad ut av hans framfart. I går klev jag upp efter en natt då jag sovit som längst 50 minuter i sträck. Min tunga är svullen eftersom barnet i något skede stuckit in ett finger i munnen på mig och rivit mig hårt med en rysare till nagel som fadern inte klippt. Jag har även ett väldigt rött rivsår på kinden som matchar det blå under ögonen. Nypsår på armarna och några osynliga sparkskador.

Trots mitt zoombieösa tillstånd lyckas jag notera att jag inte handlat kläder åt mig själv på ett år och min garderob är i stort sett obegriplig. Jag försöker desperat para ihop ett par grejer och kombinerar dem med något jag eventuellt har sovit i. Sen beslutar jag mig, oklokt, för att sminka mig. Jag drar på ett lager för mörk fundation och låssas att det är 80-tal och brunkräm. Det är inte vackert, men får fungera som ett slags skydd mellan mig och omvärlden. Sen tröttnar jag och går till jobbet. Jag glor på skorna och kan omöjligt avgöra om de är fina eller fula. Högst oavsett är de varma, vilket är bra eftersom jag har glömt mössan. Jag lindar halsduken runt huvudet.

Det är då jag inser det: jag har blivit en ikea-möbel. Du vet den där som man har "så länge". Tills man hittar/har råd med den där perfekta möbeln. Den tillfälliga lösningen som man inte är så noga med och ursäktar när folk kommer på besök. Det fattades en skruv, men det struntar jag i - den kan vara lite skev. Hela konstruktionen är ranglig och ytskiktet är vattenskadat och halvtaskigt kamouflerat med en stor grej eller duk. Går man lite närmare finner man både häftmassa och häftstift. Och ett ben är helgaffat. Thats me then. Nu vet ni.

Men vänta ni bara - snart ska ni få se på en ung hipp möbel importerad från Barcelona.

- Ska vi säga till sommaren?

Att skämmas som en hund

2011-02-16T04:20:00.000-08:00

- Jag är så jävla fattig.

Citatet signeras undertecknad och fick mig, alltför, många timmar senare att skämmas som en hund.

Det fälldes på förekommer anledning och den förekomma anledningen var att jag inte hade råd att äta lyxlunch på Gondolen.

Min konkreta orsak var att jag hade köpt en ny barnvagn för nästan 7000. Nej, förresten, inte en barnvagn - en sulky. Jag var tvungen att ha just den för ingen annan fungerar med hissar och dörrar och sånt hemma på min gata i stan och…

Men stopp där.

Ni hör ju vad jag säger: jag är FATTIG för att jag inte har råd att äta på Gondolen (den här månaden) eftersom jag har köpt en barnvagn för 6500 spänn (och jag glömde att nämna en åkpåse för en tolvhundring).

Per definition innebär detta att jag inte är fattig. Fattiga människor shoppar inte på det sättet. Fattiga människor pratar inte ens om att äta lunch på Gondolen. Jag tror att ni förstår att jag kanske inte menar fattig rent lexikalt när jag säger fattig och att man får väl förstå vad jag menar och inte vad jag säger, men ju mer jag tänker på det desto argare blir jag på mig själv. Det är jävla otänkt att kalla sig fattig när man inte är det. Med man menar jag jag. Och kanske du.

Slarvigt har jag tänkt att jag inte är "rik" och därmed fattig. Det är bedrövligt. Här kommer lite fakta om min livssituation - varken förskönande eller förminskande:

- jag bor i en bostadsrätt i Vasastan som är värd mer nu än när jag köpte den

- jag har mat varje dag och rätt ofta är jag petig med att köpa ekologiska alternativ

- jag har utbildning. Jag har en "högre utbildning". Till och med.

- jag har mammor, pappor och syskon med mat och tak över huvudet. Och utbildning.

- jag har råd att uppsöka tandläkare och läkare

- jag har mobiltelefon, tre datorer, två platt-tv-apparater och i-pad.

Och jag har råd att köpa en barnvagn.

Här kan man läsa lite om att vara fattig. Med man menar jag jag och andra som slarvar med språket ibland.

Ni som fryser!

2011-02-14T04:39:00.000-08:00

- Gör inte det.

Jag är en frusen typ. Inget snack om saken, men jag kan klä på mig och när vintern ser ut som den gör just nu tycker jag att den är förödande vacker och användbar.

Rätt många med mig fryser har jag förstått, men sedan går våra vägar isär. En förödande stor grupp människor i min omgivning med omnejd ägnar timmar, spaltmeter och eoner av tid åt att berätta hur mycket de fryser. Ibland verkar det som om det nästan är lite fint att frysa och gilla värme. Som att motsatsen skulle vara "aningen sämre folk". Jag ska låta detta vara osagt, det är bara en känsla jag har. Frysarna börjar högljutt förfasa sig över höstens hemskheten så fort semestern är slut i augusti och sedan gnäller de oav-jävla-brutet in i juni med ett avbrott för Asiensemester över jul. När de kommer hem vrålar de högt över den "OTROLIGA SKILLNADEN I TEMPERATUR mellan Thailand och Sverige i januari". Lika stor chock varje gång. Följt av "det här jävla landet". På sommaren jagar de grader med den drucknes envishet och tycker att det är värt att facebooka om att det minsann är tre grader mer över trettio i Grekland än i Sverige. Och om det omvända uppstår drabbas de av panik.

Jag vet människor som lidit så mycket av kyla i så många år att de nästan blivit synonyma med uppdragna axlar och ett mantra där "in i märgen", "kan inte tänka" och "depression" ingår. Och jag undrar (helt fräckt) varför de bor kvar "i detta jävla land"!? Ok, av mina "frysare" har en flyttat till Kanarieöarna och en börjar göra sig startklar. En handfull KAN inte lämna Sverige på grund av ekonomi, hälsa eller dylikt. Men en övervägande majoritet skulle kunna välja att leta sig bort härifrån. Rätta mig om jag har fel, men ingen skulle väl stanna i en relation eller på ett jobb där de i 20, 30, 40 år led och pinades? Väl?

Redan efter fem år av total depression av kyla börjar man väl ta tag i saken föreställer jag mig. Om jag bara mådde bra under sex veckor på året så skulle jag faktiskt tycka att jag var värd något bättre. Men hey, det är jag det.

Tills vidare väljer jag att dölja alla de som klagar över vädret på Facebook. Det dränerar mig på all energi.

Livet, jobbet, ungen

2011-01-30T22:48:00.000-08:00

Det är lite av en balansakt just nu. Jag jobbar halvtid, tar hand om barn nästan heltid och försöker knäcka nöten "vård och sociala medier" på kunds uppdrag. Inte helt enkelt och framför allt en, för mig, helt ny juridisk nöt.

I mitt grottande i vård och hälso-sidor har jag även kommit till en förfärande insikt! Jag har nämligen hela tiden trott att mina symptom "aldrig sova, men aldrig få något gjort, svårt att hålla vikten, kroniskt sockerintag och näsblod" handlar om livet med småbarn, men nu börjar jag förstå att jag kanske är kokainist! OMG!

Jag återkommer. Men fläckvis.

Vill dock rekommendera en bra hälso/vård-blogg som ni hittar här! Överhuvudtaget vill jag rekommendera omvard.se.

Ingrodd

2011-01-24T01:32:00.000-08:00

Det är något lurt med alla dessa "milda, vårdande" rengöringsmedel och verktyg. Som att inget längre blir riktigt rent.

Jag överväger att tjacka lite gammal hederlig grön-såpa och en rotborste att använda till allt från hår- till fönstertvätt*.

*Ibland när jag är bakis när jag en galen lust att dränka en flaskborste i listerin el dyl och köra ner i halsen.

Vad säger fisken?

2011-01-16T07:49:00.000-08:00

Barnlitteratur är en ny spännande genre i mitt liv. I brist på egen läsning lägger jag desperat energi i att analysera ungens böcker.

Det frapperande med hans böcker är att de antingen är helt lysande eller komplett usla. Aldrig några mellanting. En försvarlig hyllmeter syftar till att försämra barnens språk. Vissa författare verkar finna det lämpligt att strippa meningar på allt som inte är substantiv och verb. Och i alla fall alltid pronomen.

Ungefär så här tycker vissa bästsäljande barnboksförfattare att barn ska prata:

Max nalle. Max nalle snäll. Max hund. Max Hund hämtar nalle.

Inspirerande.

En annan inspirationskälla är översättningen av barnböcker. Den har nog sparat förlagen en försvarlig slant. I bästa fall innehåller böcker jag misstänker i grunden är bra konsekventa syftningsfel - i sämsta är de obegripliga. Oerhört irriterande. Varje gång jag öppnar en barnbok för första gången får jag vara inställd på att jag kommer vara tvungen att skriva om den i huvudet medan jag läser.

Om man bortser från den språkliga kvalitén på barnlitteratur har jag gjort en iakttagelse som jag inte kan låta bli att förundras över! Det är ju lätt att glömma att vi heta globetrotters och multikulturella världsartister i Sverige faktiskt var riktiga bonnläppar och petade i jorden med pinnar för bara hundra år sen. Vi gör vårt yttersta för att låssas vara påläst cityfolk, civilisationsmässigt eoner före resten av världen. I barnlitteraturen (och leksaksindustrin för den delen) har vi däremot inte lämnat den agrara kulturen ens lite. Överallt stöter jag på bondgården och djuren. Och hela tiden känner jag mig som en idiot som pekar och pratar om får, högripar och kycklingfoder till den lille. Som om han någonsin kommer att ha nytta av detta!?

Här där jag bor finns bara elskåp, sushirestauranger och vindsvåningar med teppanyaki-häll att referera till. Inte en skrinda så långt ögat kan nå.

Här finns bara (små väsk-)hundar och (ras)katter. Dessa kan jag härma. Jag klarar i och för sig ko, men redan vid häst börjar det bli obehagligt. Jag får heller aldrig riktigt till skillnaden mellan padd- och ankljudet.

Min man påstår att fisken säger "fisk-fisk" och att fjärilen säger "frrrrrrr", men jag är skeptisk.

Finns det inte någon där ute som kan skriva en bok om stad, spa, och museum för barn? Gärna med fullgångna meningar.

- Vad säger tanten med restylanläppen?

Grannar

2011-01-12T08:53:00.000-08:00

Vi har börjat hänga lite med grannarna. Absolut inget fel på dem - tvärtom, men detta är helt nytt för mig. Genom hela mitt liv har jag antagit en vattenliknande skepnad och diskret runnit, flutit fram i trapphusen. När jag bodde i hus satte jag upp en "varning för rotweilern". Men nu har jag barn och allt tycks förändrat. Det verkar ingå i själva barn-konceptet att hänga med grannar. Skyll inte på mig - sån är lagen.

Det vissa inte vet eller verkar tänka på är att umgänge med grannar alltid är början till slutet. Vi vet detta alltför väl genom filmen, konsten och litteratur. Så fort man börjar hänga med grannarna ska fasaden poleras och den inre förruttnelsen eskalerar. Våra hemligheter avslöjas, vi blir galna, mordiska och tragiska. Vi snackar Revolutionary road, Virginia Wolf, Stepford wives och the mother of argument: Rosemarys baby.

Mot bättre vetande har jag inte bara fikat och hängt på öppna förskolan utan även dragit in min man i eländet. En middag är under uppseglande.

Så om ni följer den här bloggen kan det bli så att ni under en period kommer att upptäcka att den allt mer kommer att likna en perfekt fasad där jag pratar om det ljuva moderskapet, om min händige man, våra resor, krukväxter, grillning och karriärer. Sen kommer det långsamt att krackelera och ni kommer att få ta en tripp rätt in i mitt psykes mörkaste gravkammare.

Välbekomme!

litteraturen och ipaden.

2011-01-05T23:27:00.000-08:00

Kluvet sysslar jag med att i sakta mak rensa bort alla böcker ur hyllan. Tanken är att läsplattan ska befria mig från den dammsamlande litteratur jag samlat på mig under en livstid. Kluvet eftersom jag i grund och botten tycker att ett hems bärande fundament är litteratur. Som man kan se. Som en inredningsdetalj. Icke desto mindre har jag i många år svurit ve och förbannelse över dammet och flyttarna. Och jag flyttar ganska ofta.

Dealen är att jag får behålla ett hyllplan med böcker jag inte kan leva utan och ett hyllplan med böcker jag inte hunnit läsa. Nedbantningen går långsamt. Dels beroende på att jag inte riktigt vet var jag ska göra av böckerna. Det vettigaste borde vara att använda dem som brasvirke, men det symboliska i den handlingen är alltför förfärlig. En annan, lite jobbigare, aspekt är rent snobberi. Viss litteratur, speaking of auto da fe, t ex Canetti är jag lite för mallig över att ha läst och vill inte slänga därför. Jo, jag erkänner.

Vidare är jag lite osäker på det kloka i att tro att läsplattan kommer att lösa problemet. Jag hoppas på att det kommer att komma en generation riktiga läsplattor med papperskvalitet snart. Ipaden suger så till vida. Och egentligen på alla andra sätt också. Den är liksom meningslös. Som en förvuxen iphone eller mager ibook. Jag har märkt att folk liksom älskar att härligt kalla den "leksak", vilket väl bara är en omskrivning för status. Typ jag har råd att tjacka leksaker för 7000 spänn.

Själv skäms jag lite över att ha gjort det och inväntar en riktig läsplatta. En som som de coola New York-borna använder. Ipaden är tydligen, ironiskt nog, en riktig flopp i det stora äpplet enligt mina trendigare vänner.

Den som är intresserad av några kilometer färgsorterad litteratur är välkommen att hämta.

Medelklassens ickediskreta nonchalans

2010-12-27T04:16:00.000-08:00

Jag retar mig illgrön på uttrycket "paddan" (om ipaden) på samma sätt som jag blir galen på ordet "millar" (om miljoner kronor) och begrepp som "sticka ner till Phuket/New York/Paris". Jag tror ni hajjar hur jag menar.

Ett slags härlighet skapad av den ständigt växande medelklassen som unnar sig och har råd. Det är en sån jävla irriterande nonchalans som indikerar att det hela är självklart och naturligt; jag ger bort paddor i julklapp och sticker ner till Thailand och bygger hus - det rör sig bara om ett par millar. För mig är det bara så naturligt att ge bort tusentals kronor i julklapp och röra mig med miljonbelopp i mitt boende. Dessutom uttalas den här typen av ord alltid, säger alltid, på ett sätt så det hörs att de har tränats in för att låta naturliga. Lyssna noga nästa gång.

De här människorna hatar också julkommersen. En månad om året är den nämligen ful.

Då "smiter de iväg till Thailand".

Fångad av en stormvind

2010-12-25T06:02:00.000-08:00

Det känns som om någon monterat en Carola-fläkt i min hjärna och hjälplöst försöker jag lokalisera viktiga lappar och fånga in dem. Jag hoppas att vissa budskap är notisar som fastnar med hjälp av självhäftande baksidor och ber en bön om att ingen slänger in fågeldun och konfetti i mixen.

Varför, varför!?

2010-12-10T03:51:00.000-08:00

Vem har bestämt att man inte får säga "vad var det jag sa"? Och varför?

Helt obegripligt.

Kronfrågan

2010-12-05T11:35:00.000-08:00

Så långt tillbaka jag kan minnas har det varit ett problem för mig att tappa (typ) en krona. Det verkar liksom så prudentligt att springa efter och plocka upp den. Snålt på något sätt. Och petimetrigt.

Å andra sidan verkar det totalnonchalant att inte plocka upp den. Respektlöst och divigt. Det har gått så långt att jag har ångest över huruvida jag ska gå till väga även när ingen ser.

Om ni visste vad det är jobbigt att vara jag!

Allergisk

2010-11-27T11:34:00.001-08:00

Facebook är ett minfält tycker jag. Det är kul att ha koll. Det är kul att dela med sig. Det är, just, socialt. Men bredden gör att privatanvändaren måste tassa på tå. Eller måste och måste, men ni hajjar. Huxflux har man sabbat halva kontaktnätet på grund av ironi som går förlorad eller med hjälp av politiskt inkorrekta vänner. Själv oroar jag mig hela tiden över min usla impulskontroll parad med snobberi.

Kom härrom dagen på mig själv med att hålla på att försöka fostra en 20-åring utan ens grundläggande skrivkunskaper. Är det ens okej?

Det värsta med Facebook är nog hjärtan, illa formulerat skryt (skryt funkar om man kan formulera det med snygga svepformuleringar), klyschor och ordet MYS. Dra åt helvete vad ordet mys provocerar mig. Det måste finnas tusen bättre sätt att säga att något är trevligt än att sätta mys- som prefix.

Å andra sidan blir det helt lysande när det märks att någon är ironisk och hajjar grejen. Som till exempel mys-skägget Kentson som påstår sig "mysdata".

Men hur ska man kunna vara säker på att "folk" hajjar språkbruket?

Tänk om de tror att det är synonymt med att "mysa med älsklingen i soffan"?

Pros and cons med att stalka Torsten Flinck

2010-11-22T02:01:00.000-08:00

Jag funderade över ämnet i tre minuter och kom direkt fram till att det inte finns några fördelar. Icke desto mindre är mitt undermedvetna inställt på stalking av Torsten Flinck. Medielogiken kring Flinck har på något märkligt sätt resulterat i att jag tycker mig ha rätt till hans liv. 24 timmar om dygnet. Jag känner lite likadant för Linda Rosing. Det handlar varken om gillande eller ogillande. Jag har helt enkelt fått dem, och deras privatliv, i så stora doser så jag vant mig vid att ha dem med mig. Som en besvärlig släkting typ. Och som betalning för mitt relativa besvär vill jag liksom ha tillgång 24 timmar om dygnet och när jag har lust.

Sen en tid tillbaka Flinck inte så het och bevakningen kring honom är rätt dålig, jag har känt mig ensam och övergiven. Men så huxflux flyttade Berg in och jag fick den sil jag behövde för att gå igång igen. Nu vill jag fortsätta veta allt om Torstens dagar.

För ett antal år sedan fick jag veta av en vän att en gemensam bekant en gång varit ihop med herr Flinck. Oblygt mejlade jag henne och bad att få veta ALLT. Det fick jag i ett utförligt meja som jag vårdade ömt. Jag och objektet för Torstens ömma låga blev mycket goda vänner, men deras relation var vid det laget slut sedan länge. Och vad jag kunde förstå blev hon hellre levande begravd än tillsammans med honom. Inte ens för min skull.

Som lösning på problemet började jag, som jag inledningsvis dryftade, överväga att ta saken i egna händer och bli en stalker. Men alltså… stalka Flinck… Nja. Det måste helt ärligt vara det sämsta objektet för stalking - ever! Jag vågar sträcka mig så långt som att säga att stalking av Flinck borde vara straffet för att stalka. Om man är en galning som terroriserar andra människor borde man helt enkelt dömas till att förfölja Torsten Flinck.

Från första dagen av förföljelse riskerar man att besatthetens objekt flyttar in och livnär sig på en. Man skulle antagligen aldrig bli av med honom. Torsten Flinck i ditt hem för alltid och alltid. Amen.

Se där! Jag bjuder på det tipset. Kriminalvården kan vara skyldig mig en tjänst.

Ett rent nöje!

2010-11-10T07:18:00.000-08:00

Jag läser Expressen där Michael Jacksons pappa berättar att han smiskade sin son.

Detta under "Expressen - NÖJE". Kändisar i kvällspressen blir lite som Gilla-knappen - mellan varven en logisk-felslutshärva. Vad de än tar sig för och drabbas av sorterar under nöje eftersom de är kända. Eller möjligen eftersom nyheten inte håller. Eller, mer troligt, en kombination av de båda. Persbrandt är ofta på nöjessidorna. Han slåss, han är otrogen och arg. Ett rent nöje. Anna Book hamnar också ofta på nöjessidorna trots att det aldrig någonsin är ett nöje att läsa om henne. Har någon bantat så mycket utan resultat n å g o n s i n!? Och vilken är hennes egentliga funktion i kändissamhället?

Jag vill minnas att hon någonstans från början var sångerska, men har hon producerat en enda låt sedan 1987?

…och om hon, mot förmodan, gör det så är det ironiska att det troligtvis inte publiceras under nöje. Kanske snarare som kåseri...

Pappaträsket

2010-11-08T05:50:00.001-08:00

Mamman - det är tydligen jag - har kört sönder barnvagnen. Punka på ett hjul. Pappan - det är honom jag valt tydligen - tyckte att det inte var något att direkt hetsa upp sig över. Tills han kom på att det var hans pappadag som drabbades.

- Men hur ska jag göra då, frågade han och såg ut som en hjälplös hundvalp. Jag kan ju inte dra vagnen till cykelaffären.

- Du får väl ta ungen i bärsele, sa jag stressat på väg till jobbet.

Han klutade lite och muttrade över "att han väl fick ta hjulet i handen" och ondgjorde sig över hur barnet skulle kläs för att kunna bäras i sele.

- Se bara till att han sover en timme vid halvelva, sa jag och smet.

Jag ringde hem fyra gånger från jobbet utan att få svar. Femte gången förklarade min man gråtfärdigt:

Jag fick i honom i selen, men allt blev ju helt fel för jag började gå till barnvagnsaffären och blev osäker på om jag kanske skulle gå till cykelgubben istället. Då somnade han fast klockan bara var tjugo över nio och då visste jag inte alls hur jag skulle göra så vi gick omkring en stund. När jag kom till cykelaffären så var den stängd och så började jag fundera på om jag skulle köpa en vagn istället, men det kanske skulle bli fel?

- Han fick mellanmål när vi kom hem i alla fall. Avslutade pappan prudentligt.

Meningslösa ord

2010-11-06T03:24:00.000-07:00

Vissa ord kan lika gärna avskaffas per omgående. De ställer bara till förvirring. Naturlig är ett av dessa. Eftersom människan och livet per definition inte är speciellt naturliga så har folk en tendens att dra upp naturligligheten som ett mått på vad de gillar. Typ det är naturligt eller inte att äta kött/vara naken/föda vaginalt/leva länge/träna/leva tvåsamt och så vidare. Är människan köttätare eller inte? Skulle vi klara väder på ett bättre sätt om vi inte vant oss vid kläder? Eller är människan och samhället en anomali?

Min fd svägerska sa för ett tag sen något i stil med att kvinnan är skapt för graviditet och förlossning. En naturlighet. Själv har jag uppfattningen att det är relativt onaturligt numera. Naturen har ju så att säga börjat begåvat oss med större hjärnor och därmed skallar och de flesta jag känner hade inte kunnat klara sin förlossning utan onaturliga hjälpmedel. Vilket förvisso skulle kunna skapa ett slags naturlig utrensning. Men ni hör ju: det hela är ytterligt förvirrande.

I går kom jag på mig själv med att tänka att det är lustigt att nyfödda och riktigt gamla liksom fungerar på samma sätt och att en senil hjärna och babyhjärna ser ungefär likadana ut. Babyn och gamlingen har liksom samma basala behov. Sen tänkte jag: det är ju kanske helt naturligt att det är så.

Jag använde liksom ordet naturlig för att förklara detta fenomen för mig själv, men sen kom jag på att vi ju blir "onaturligt" gamla numera. Och så tillvida verkar det ju inte naturligt alls. Det naturliga borde ju vara att man dör i något slags jaktsituation i 20-årsåldern. Typ.

Om man uteslöt den här typen av ord så tror jag att man skulle bli tvungen att tänka efter på ett avsevärt mer kreativt sätt innan man öppnar truten vilket nog skulle underlätta kommunikationen oss anomalier emellan...

Sociala medier och målgruppsanalys

2010-11-03T01:43:00.000-07:00

Frågan huruvida målgruppsanalys ska, eller inte, utföras i sociala mediesammanhang har stötts och blötts och det mesta är väl sagt. Personligen tillhör jag dem som anser att hela begreppet känns helt förlegat i sammanhanget. När jag pluggade reklam och påverkan på 90-talet var den stående klyschan "alla kan aldrig vara målgruppen". I sociala och virala mediesammanhang är ju den faktiska situationen att, just, alla är den potentiella målgruppen. Jag ogillar kraftigt när till exempel reklambyråer slår mynt av sociala mediers möjlighet att nå nya målgrupper, bredda målgrupper, lättare nå målgrupper. De sociala medierna ställer nämligen ett helt nytt krav - avsändareanalys eller möjligen "normanalys". Eftersom målgruppen kan "råka" bli vem som helst, till exempel i en viral situation, blir avsändarens framtoning a och o för hur budskapet skall tas emot.

Vissa företag har mer eller mindre anammat detta och valt att låta enskilda individer representera dem på ett eller annat sätt. Till exempel genom modebloggare och journalister. Eller göra som Boxer - uppfinna en person (Robert) som representant. Chansningen är att en bred grupp kan gilla en person. Däremot saknar jag dokument som beskriver detta och mår lite illa när byråer erbjuder kommunikationsplaner för sociala medier för obegripliga belopp och pratar fortfarande i rätt omoderna termer och låssas att strategier är nödvändiga. För att kommunicera budskap i dag är det av yttersta vikt att hålla koll på normer. Eller snarare undvika dem - vilket kanske är lite som att försöka knöla tillbaka tandkrämen i tuben, men icke desto mindre…

Nackdelen är att kommunikationen på det här sättet tenderar i att bli lite utslätad och politiskt korrekt. Fördelen är att sociala genier vaskas fram.

När budskap ska förmedlas till potentiella "alla" gäller det att ha superkoll på sak och person. Om Camilla Läckberg ska prata Nobelpris bör hon börja med att ursäkta sig själv skämtsamt eller lägga det på en nivå där endast metaforer används.

Härrom dagen presenterade en bloggare jag läser ett inlägg där hon ville slå ett slag för Erik Ullenhag och vård till papperslösa. Hon hade väl funna argument och menade att vi lever gott och kan dela med oss. Tyvärr blev hon specifik och pratade om sitt välfyllda kylskåp och många rum. Inlägget finns här. Reaktionen uteblev inte. Folk blev rosenrasande eftersom bloggaren i fråga utgick från att hon var normen. Vilket ju inte är fallet. Varpå hon förlorade hela frågan och kunde aldrig återta den.

Klyschan för 2010-talet är, tänker jag, är "betänk att sociala medier är, just, sociala". Jag tar inget betalt för detta.

Ni behöver inte tacka*

2010-10-24T02:09:00.000-07:00

Av födsel och ohejdad vana dras jag med ett par egenskaper. Till exempel sekundärskam och bacillskräck. Jag är också en konspirationsteoretiker av rang.

Men min allra coolaste åkomma är att jag kan kontrollera ödet.

Redan som mycket ung märkte jag att man kunde sätta veckopengen eller sitt fantomenklubbsmedlemskap på spel.

Tillvägagångssättet skiljer sig åt, men principen är alltid densamma.

Man måste hinna. Om jag hinner kasta mig i sängen och dra täcket över huvudet innan någon går in i badrummet så...så får jag förhöjd veckopeng, godis eller blir ihop med freddan i 4a. Om jag hinner tre trappsteg (3, 7 och 9 är vanliga siffror i sammanhanget) innan dörren går igen så får jag löneförhöjning eller ligga.

Jag har klarat mig väl på det här sättet. Jag har förhindrat graviditet, solförmörkelse och usel tv-tablå genom att förutspå om cyklister ska svänga höger eller vänster innan...

Fast just det här med trapphus är speciellt jobbigt eftersom jag varken vill se löjlig ut eller visa andra att jag styr över ödet.

Lokalkännedomen är naturligtvis viktig. Jag kan inte sätta mamma lundstens eller pappa-fars liv på spel i en främmande trappuppgång där jag inte har en aning om hur dörrmekanismen fungerar. Det har dock hänt att jag nästan satt i halsen av skräck över mina insatser. En gång förlorade jag nästan min man när en gubbe i åhléns rulltrappa höll på att komma före hissen. Det var fruktansvärt i några sekunder. Det är överhuvudtaget läskigast att vara beroende av andra människors hastighet, men det höjer ofta värdet av vinsten.

Is there a point to all this?

Jepp.

I dag efter träningen vandrade jag vasagatan fram med släpiga steg. 50 m från övergångsstället tittade jag upp och såg grön gubbe. Jag hade ingen aning om hur länge den pågått. Jag erkänner; jag tog sats, la världen i potten och kutade. Den här gången kunde jag inte tramsa med hur jag såg ut och om jag verkade galen, insatsen var helt enkelt för stor. Med tätkänning av atombomben sladdade jag, välte ting och människor i min väg och räddade jorden från undergång med en häls marginal innan det slog om till rött. Kvinnan jag landade på ljudade tydligt f....med sammanpressade läppar, men vad visste hon.

Efter denna oväntade världsgärning känner jag mig nöjd och värd lite semester. Med gott samvete åker jag till Sundsvall i morgon. Fridens.

*Publicerad lite här och där genom åren

Katten Bengt*

2010-10-24T02:05:00.000-07:00

Jag rensade min gamla dator i går och hittade bilder på katten Bengt. Jag avskyr egentligen bloggar som handlar om folks husdjur och barn (framför allt om de innehåller "gulliga bilder") och har lovat mig själv att aldrig syssla med sånt, men jag gör ett undantag för detta... Djur. Bengalkatten Bengt var min senaste, och troligtvis sista, katt. Bengaler blir ganska stora och pratiga, men Bengt var fjärde generationen katt efter det vilda originalet så han blev EXTREMT stor och gapig. Som fullvuxing passerade han tio kg i bara muskler.

I januari 2001 flyttade han hem till oss i vårt uppdaterade 1700-talstorp i naturreservatet Krusenberg, Uppsala. Han var tio veckor gammal och bara två äpplen stor. Första gången han tittade ut genom dörren hoppade han en och halv meter upp i min famn och darrade av skräck. Allt detta skulle inom kort komma att ändras. Grabben åt tonfisk och ägnade många timmar åt träning och innan vi hann hajja vad som slagit oss vägde han elva kilo och hade skaffat sig ett hundigt dominanshane-beteende. Han slet sönder dörrfoder, massakrerade sopor, dunkade huvudet i fönsterrutorna likt en efterbliven alkoholist och skrek. Från djupet av buken. Vi släppte ut honom. Inom en vecka hade han jagat bort den gamle vildkatten Hilding som haft sitt revir kring vår tomt i sju år. Inom två var sjutusen kvadrat tomt för litet. Inom en månad kom grannarna en mil bort och klagade lite över att Bengt berövat deras katt allt revir. En annan granne berättade surmulet att deras katt numer oftast valde att stanna hemma. En gång vandrade Bengt runt huset så länge att hon satt i fönstret skrikandes av skräck och bajsade på sig. Vi hade fostrat ett monster.

Folk på landet tar dock det mesta med ro och sparkade undan kattskrället så gott det gick. Hur stort Bengts revir slutligen blev vet vi inget om, men han kunde vara borta dagar i sträck. Sen kom han hem och somnade sked med oss i sängen. I bland släpade han hem en hare på hyggel. Jo, jag skrev hare.

Hösten 2005 flyttade vi till lägenhet i stockholm. Centralt. Bengt kunde naturligtvis inte följa med utan fick flytta till ett välmående villaområde i uppsala. Han fick egen tomt och ägare som avgudade honom. Och en alldeles egen hund. Det stora spörsmålet var huruvida katten Bengt och hunden Tova skulle trivas i hop. Det gick fint. Efter ett par veckor kunde de till och med drista sig till att nosa på varandra. Vintern blev en lång härlig smekmånad för Bengt och familjen Lundgren. Give or take ett par incidenter som en uppgrävd terassplanka och någon mindre fight...
Familjen Lundgrens problem satte igång när våren kom. Revir skulle utvidgas. Bengt satt skräck i katter, barn och förbipasserande. Och tog fantastiska fighter. Allt väl så. Stora katter behöver stora revir och slagsmål uppstår. Det var kattägarna i området överens om. De riktigt stora problemen satte igång i och med att Bengt startade uppsökande verksamhet. Han stod helt enkelt inte ut med tanken på att andra katter ens skulle få ha ett hem utan promenerade helt sonika in till rivalerna och spöade upp dem. Och efter hand även kattägarna. När en av dem fick åka till akuten och sys var gränsen nådd.

Vi hämtade honom och forslade honom till svärmor i halmstad där han skulle få havstomt och kaniner. Jag föreslog att han kunde jaga Gesslar. Inom en månad upprepades tidigare misslyckande och uppretade grannar krävde Bengts omedelbara avfärd.

Slutligen fick Bengt flytta hem till en gammal cowboy utanför stockholm. Bengt förfogar numera över en helt egen herrgård och ett häststall.
Jag ska inte säga att det gick smärtfritt. Det tog två veckor, hund till veterinären, fru och barn in på stelkrampsspruta, ett försvinnande och ett stort slagsmål. Men till sist var Bengan i mål.
Lovely creature, skrev cowboy Bob till mig i ett sms på väg hem från akuten. Det är äkta kärlek.
Det är några år sedan jag hörde något om kräket, men jag är säker på att han fortlöpande terroriserar sin omgivning och är lycklig.
Fan, vad jag saknar honom.

* Publicerad i gammal blogg januari 2009

Finns det konditorier i Rågsved*

2010-10-24T02:02:00.000-07:00

För en tid sen gick en dokumentär om rågsved på svt. Man fick lätt intrycket att rågsved leder till fattigdom, narkotikaberoende och ond bråd död utan att passera gå.

- var ligger rågsved, frågade jag michanek.

- det ligger söder om stan, det är så, de dåliga områdena ligger alltid söderut. Så är det i alla länder, förkunnade oraklet cecilia.

Men där upphörde hennes kunskaper.

Vi funderade på om det kunde vara så illa som det framställdes och kollade lite planlöst på bostadsrätter till salu. Till sist enades vi om att ett studiebesök var på sin plats.

- var för faan, försiktig varnade min man, som aldrig haft några problem med att släppa i väg mig varken till brasilien eller seven-eleven vasagatan.

Cicci föreslog att vi inte skulle bära smycken.

Det skulle visa sig att rågsved låg betydligt närmare än jag anat. Cicci ville hitta den berömda "slänten" där ungdomarna söp och knarkade på 70 - 80-talen. Jag försökte förklara att vi nog inte kunde förvänta oss några heta erbjudanden utan försökte istället intressera henne för en fika i rågsved centrum.

- finns det konditorier i rågsved, svarade hon misstänksamt med rynkad panna.

Det fanns det och vi ratade.

I stället shoppade vi ramlösa i turkshoppen på torget. Jag kom på mig

själv med att var överdrivet trevlig mot tjejen i kassan. Samma sorts överdrivna artighet jag ibland levererar när jag är utomlands och vill "göra god reklam för sverige".

En insikt som gör mig till idiot i ordets djupaste bemärkelse.

All likhet med semester upphör också därmed.

Rågsved var grått, trasigt och öde. Dess innevånare var grå, trasiga och ödsliga. Odresserade kamphundar och unga individer med den typ av fetma som endast undernäring kan ge.

Framför allt fanns en doft av rädsla som en utspilld parfymflaska på trångt utrymme.

Jag hade nog föreställt mig att jag skulle finna en pittoresk del av rågsved, en nypa mångkulturell färgprakt, någonting som kanske kan kallas shabby chic.

Men rågsved var bara dött, kallt och ont.

Ett komplett jävla misslyckande för sverige.

Vi köpte en lakritspuck och åkte till söder och fikade.

Dokumentären hette förresten "vi som överlevde rågsved". Och titeln förefaller mig inte längre melodramatisk.

*Publicerad i en annan blogg april 2008

I Pelle Svanslös tass-spår*

2010-10-24T02:00:00.000-07:00

Tidig förmiddag i november, isande kyla och snö präglar stadsbilden. Det stora busstorget i Uppsalas stadskärna skuggas av fula 70-tals hus. Några frusna bussresenärer drar jackorna tätare omkring sig och stirrar tomt, försjunkna i egna vardagsbekymmer. Det tar endast två minuter att lämna denna dystra syn och hamna i de gamla delarna av staden. De kullerstensbelagda gatorna kring domkyrkan. Det är nämligen så man bäst avnjuter en vinterpromenad i Uppsala - en promenad i Pelle Svanslös tasspår. Här finns de vackra stenbyggnaderna från 1200-talet och framåt, de skyddar och ger lä. Gatorna verkar levande och vänliga.

Den svartvita bondkatten Pelle Svanslös föddes inte här, det gjorde däremot hans skapare - Gösta Knutsson. Pelle föddes på landet där han fick svansen avbiten av en råtta och Gösta Knutsson lät honom flytta till Uppsala, till kvarteren kring Öfvre slottsgatan.

Här ligger Engelska parken, som stelnat i en frusen blid. Ett gäng uppsluppna studenter promenerar förbi staketen på parkens högra sida, ovetande om att den katthatande blodhunden Berndtsson bevakar sitt hem där bakom. Parken delas itu av en allé som leder till universitetets sociologiska institution. De hormonstinna ynglingarna följer allén upp. Pelle själv skulle ha tagit höger för att komma ner till Öfvre slottsgatan, som badar i ljus. Gatan kantas av källargluggar och i nästan alla bor det katter. Till vänster bodde en gång i tiden två svarta katter, Fritz och Frida, tillsammans med en ständigt expanderande barnaskara. Till höger bodde Pelle med sin högt älskade Maja Gräddnos. Gösta Knutsson och hans fru Erna bodde också här, fast några våningar högre upp i det vackra gula stenhuset. En varm sommardag för länge sedan vaknade Pelle och Maja av att det låg tre barn på en blommig kudde och blev förstås hemskt glada. Gösta och Erna fick aldrig några barn, men kanske kunde de se trillingarna Svanslös tumla runt i Engelska parken när de tittade ut genom fönstret. Kanske såg de bara en ung Ove Törnqvist dansa rumba.

Vid gatans slut ligger restaurang ”Ubbo” och eftersom det börjar närma sig lunchtid luktar det starkt av matos. Detta os och de råttor det dragit till sig fick den elaka katten Måns att flytta in i ett skjul på restaurangens nergångna bakgård. Med sig hade han sina korkade kumpaner Bill och Bull.

Lustigt nog sitter det en grå katt mitt i gatan mellan restaurangen och universitetsbiblioteket. Hon tycks njuta av värmen och tvättar ansiktet, lyckligt omedveten om det mänskliga påfundet bilar. Eller kanske vet hon att området, dagtid, är avspärrat för trafik. Hon reser sig och går makligt ner för backen mot Domkyrkan.

Lilla Maj, den yngsta och minsta av trillingarna Svanslös, blev en gång lurad nedför denna backa och in i en brevlåda. Den elake Måns fick henne att springa efter en gul och blå boll som han rullade framför henne. När de slutligen kom fram till en brevlåda så sade han henne att:

- Det här, det är ett kanariefågelshus. Vill du titta på kanariefåglarna, Maj?

Det ville ju självklart Maj, vilket var upptakten till ett långt äventyr från Uppsala till Katt-rineholm och Uppsala igen.

Den grå katten fortsätter förbi postlådan och vidare ner mot Fyrisån och de tomma uteserveringarna. Denna väg har även andra bollar rullat för länge sedan, då i form av Erik den heliges huvud. Det rullade åtskilliga meter och stannade slutligen intill ån och där sprang en källa fram. Källan är idag skyddad av en vacker järnpump. Vår grå vän smiter in bakom pumpen och försvinner. Kvar finns tasspår i snön.

*Flanörsreportage bland annat publicerat i Uppsala Allehanda och Aftonbladet

Tv-helvete

2010-10-24T01:57:00.000-07:00

Vi har två tv-apparater i hemmet. Fråga inget om tum eller namn för sånt har jag ingen som helst uppfattning om. Jag skulle helst ha ingen tv. När jag levt ensam har jag aldrig haft tv. Jag blir slö som fan av det. Och lite stressad. Min man däremot älskar tvn utan några förbehåll. Det finns ofta skäl till en ny. Jag tycker vi köper ny tv väldigt ofta och alltid utan synbar orsak. Bilden är det aldrig något fel på. Men vad vet jag...? Så fort tv-diskussioner dyker upp så är jag: kvinna, vänsterextremist, bakåtsträvare och eventuellt mördare. Jag har i alla fall fått igenom att en tv i sovrummet kommer in över min döda kropp och vår nära förestående separation. Det enda krig jag vunnit.

I går var mannen på misstänkt gott humör vid uppvaknandet. Jag borde varit på min vakt. Lagom till eftermiddagen dök en ny tv-apparat upp. Jag vet fortfarande ingenting om storlek och namn, men jag kallar den Aset. Den är sjukt stor. Och ful. Och tar plats. Det känns som att sitta längst fram i en biosalong - jag vet liksom inte riktigt var jag ska titta och missar hela tiden något i andra hörnet. Och alla människor är plötslig så o-e-r-h-ö-r-t fula. Rynkiga, finniga, flammiga. Jag vägrar fråga vad vi betalat för detta nedköp.

Aset hade inte varit hos oss i mer än en timme förrän jag fann maken och sonen - nio veckor - försjunkna i Idrottsgalan. Tysta och fascinerade. Jag förstår vad som menas: jag måste inse att jag nu är ensam kvinna i ett hem med två män.

När jag frågade vad som skulle hända med de andra två apparaterna föreslog maken en i köket och en i arbetsrummet. Jag föreslog (minst) en i källaren. Då vaknade han ur sin skärmtrans och utbrast förfärat:

- Där blir den ju kall. Jag ställer den i min garderob så den får värme!

Jag får väl kolla om sonen har någon snutte-trasa att avvara...

//Trött kvinna med 2 män och några tv-apparater

*Publicerat i en annan blogg januari 2010

Policy för sociala medier

2010-10-19T01:51:00.000-07:00

En segdragen och tjatig historia är företagens generella attityd att komma runt de sociala mediernas problematik genom förbud. Förbud som inget annat genererar än utanförskap och förlorade tillfällen.

HR-bloggen summerar här. Bra läsning.

Skriva för sitt uppehälle

2010-10-19T01:28:00.000-07:00

jag, mer eller mindre, skriver för mitt uppehälle. Och det har jag gjort större delen av mitt liv. Detta innebär en hel del horande. Inget annat annat än stålar utgör morot när jag tvingas skriva saker som "mjuka värden" och "värna om dem du älskar" för larmföretag. Jag har även skrivit inredning för glättade magasin. Men det är så förnedrande att jag inte ens vill tänka på det. Det är tur att jag har både HR, organisation och information att falla tillbaka på.
Från jobbets mer soliga och skadeglada sida brukar jag med förkärlek begapa andra skribenters prostitution. Det vore en billig poäng att nämna alla fast anställda kvällpressare eller ebba-von, men det är horeri på annan skala. Jag är inte helt säker på att de vet vad de får betalt för.
Jag vill hellre prata om situationer där jag föreställer mig att en normalbegåvad skribent förmodligen förstår att hon sysslar med något under sin värdighet, men att det inte utgör någon direkt samhällsfara.

Av, än i dag, lite oklar anledning skulle vi för ett gäng år sedan ge en polare gamla 70-tals porrtidningar i födelsedagspresent (det måste haft någon konkret-kul orsak, hoppas jag). Vi hittade några som hette piff och puff (bara en sån sak!). Ett av numren avhandlade "semestersex". Jag tror att detta är ungefär 12 år sedan och jag minns fortfarande den exakta ordalydelsen på omslaget. Och jag har fortfarande inte slutat skratta.
"Semestersex, Spanienspecial: Fiesta i fittan! Olé!"
Haha, fatta att någon har skrivit det!?

På senare tid har jag sovit lite dåligt på nätterna och ofrivilligt börja följa serier. Bra som dåliga. Mellan 03 och 06 får man inte vara petnoga. Jag tycker mig ha upptäckt en manus-trend som förmodligen har ett namn, men jag vet inte. I många serier (tex greys anatomy och desperate housewifes) förekommer ett slags ramberättelse. En speaker som liksom inleder och summerar det vi ser. Först tyckte jag inte att det var något annat än "det rådande greppet", men efter ett tag upptäckte jag hur hejdlöst kul det är. Slutklämmen ska nämligen alltid utmynna i att "det vi sett är egentligen symboler för något viktigare". Speakern är författad med hjälp av meningslösa ord som "vänskap", "frihet" blabla och vävs in i avsnittets upplösning. Folk kommer hem från jobbet, hittar en borttappad penna samtidigt som rösten förkunnar "at the end of the day we all need a friend, wounds to heal...". Och så vidare. Som om det vi sett har ett b-e-t-y-d-l-i-g-t viktigare budskap än det uppenbara. Och det enda jag kan tänka på är manusförfattaren som år ut och år in, avsnitt efter avsnitt måste komma på något poetiskt att illustrera brev som dimper ned i brevlådan med. Jag kan inte längre höra texten, jag hör bara svordomarna i undertexten. Allt författat med allt annat än lätt penna. Otroligt kul.

Jepp sånt här roar jag mig med medan jag borde ta tag i en text om vaskulära reflexer.

Eftersom det är bättre att förekomma än att förekommas nämner jag utan omsvep att jag korr-läst skvallerpress. Jag var mycket ung och mycket fattig.